Katarina bloggar

Katarina bloggar

Den här bloggen är en del av min hemsida

Gå dit >

Om skogen

AllmäntPosted by Katarina Widholm 2018-03-26 11:36:54



Skogen är inte träden.

Och inte blåbärsriset, mossan eller mesarna som klänger i grenarna. Inte heller det sorgsna suset i topparna av granarna eller ögonkastet från viltet innan det vänder undan och försvinner.

Och fast enarna i gläntan och stenarna vid bäcken verkar funnits där alltid

-så är de inte skogen.

Trasten är inte skogen och inte räven eller nattviolen och inte ens tallen

som knotig omfamnar branten där borta

är skogen.

Skogen är något annat. En levande själ, en andning, en ångande väv av liv. Av tusentals vibrerande trådar där varje ände osynligt är fäst i nästa organism.

Och nästa.

Och nästa. I en evig, oavslutad länk av tillit.

det går inte att bygga en skog. Det går inte att riva sönder,

smula i bitar,

köra sönder till blöt,

död gyttja.

För att sedan försöka sammanfoga träd, trast, stenar, blåbärsris.

Och tro att det blir en skog.

Eftersom skogen just inte är träden

och inte heller blåbärsriset, stenarna eller fåglarna.

Utan bara

tillit,

vibrerande tillit.



  • Comments(0)//blogg.katarinawidholm.se/#post61

Om uttryck och trygghet

AllmäntPosted by Katarina Widholm 2018-02-26 09:01:46
Lägger precis i från mig en roman av Kerstin Ekman. Den var bra. Inte hennes bästa men bra. Det känns trygg och lugnt att läsa den.
Sedan läser jag en artikel av en ung, mycket omskriven kulturpersonlighet. Den kanske är bra men jag minns nästan inget av innehållet eftersom bruket av de och dem i artikeln är så förvirrande och vacklande. Dessutom görs ingen skillnad på streck och sträck, eller orden bredden och brädden.

Upplever en konsert med en ung artist som spelar så avslappnat och innerligt att jag bara lutar mig bakåt och njuter. Stycket är av Brahms och oerhört nyanserat och personligt tolkat.
Sen är det melodifestival och jag måste ha en kudde framför ansiktet för att sångaren är så osäker på tonerna. Har ingen aning om hur låten lät eller vad den hette.


Nu tänker du kanske att det bara är jag som är snobbig. Som bara gillar gammal skit?Och inte ger det moderna ens en chans. Som har snobbiga åsikter om genrer? Jag förstår att du tänker så. Jag var faktiskt rätt övertygad själv om det tills jag började analysera mina upplevelser...
Varför reagerar jag som jag gör?

Jo det har med trygghet att göra. Kan jag lita på att den som vill mig något ( musiker, skribent, författare, dansare, sångare...) med sitt uttryck har grunderna klart för sig så kan jag slappna av och lyssna efter det unika, efter tolkningarna. Men om den som vill mig något är osäker på själva formen, oklar i förmågan och ytterst tveksam på sig själv tappar jag intresset och hör bara hur. Inte något av vad.
Det är ju djupt olyckligt och orättvist. Det förstår jag. Alla borde ha rätt att bli lyssnade på när de uttrycker sig. Men det hjälper inte... Kan man inte skriva korrekt drabbas läsbarheten, kan man inte sjunga utan att staka sig eller missa drabbas den musikaliska upplevelsen. Man når inte fram.

Naturligtvis beror allt på omständigheterna. En krampaktigt skriven kärlekssång som framförs till eget haltande gitarrkomp med falsk stämma av den allra mest älskade en kväll vid precis rätt tillfälle kommer sannolikt att räknas som en av de större kulturupplevelserna. Och ett illa stavat och mödosamt men rätt spretigt ritat födelsedagskort från ens lågstadiebarn blir ju naturligt nog otroligt älskat.

Alltså har det inte bara med sättet att göra. Med den man till exempel älskar har man ofantlig förståelse. Men ger man sig ut i det offentliga får man nog räkna med att den förståelsen försvunnit. Och att text, musik lever sitt eget liv.

Jag kan helt enkelt inte läsa en text där det avsändaren inte kan skilja på de och dem.
Jag förstår inte texten. Jag ser inte texten. Den gör mig förvirrad och otrygg.
Om jag vid varenda ton ska vara orolig för om de hamnar rätt kan jag inte njuta eller lyssna efter tolkningen. Sorry... men så fungerar det.

Man kan kompensera med extremt mycket känsla, med raseri, med passion. Men vill man verkligen att alla ska lyssna då måste man, tråkigt nog, lära sig själva hantverket.

(Om du inte vet riktigt när du ska använda de och dem - skriv då dom! Det är tusen gånger bättre än att skriva dem när det ska vara de.)




  • Comments(0)//blogg.katarinawidholm.se/#post60

Give hope

AllmäntPosted by Katarina Widholm 2015-06-12 08:50:34
Det här är något jag verkligen stödjer:
<iframe src="https://www.givehope.se/hse/ntb8rrcl" width="100%" height="320" frameborder="0"></iframe>

<iframe src="https://www.givehope.se/hse/ntb8rrcl" width="100%" height="320" frameborder="0"></iframe>

Du kan också hjälpa till!




  • Comments(0)//blogg.katarinawidholm.se/#post59

Om val och vi och jag

AllmäntPosted by Katarina Widholm 2014-09-12 07:41:02
Det är val på söndag.
Om det nu kan ha undgått någon.
Hör att en stor del av oss väljare ännu inte bestämt sig vad de ska rösta på.
Jag undrar om de verklligen tänker följa slutdebatten i kväll och om de gör de - blir de verkligen klokare på vad de tänker rösta på? Jag tror dessvärre inte det...

För några år sedan ägnade jag mycket tid åt en förening här i min hemstad. Inte en politisk utan en fritidsförening där jag hade äran att bli invald i styrelsen en tid.
För så betraktade jag min styrelseroll - ett hedersuppdrag och förtroende som jag fått från föreningens alla övriga medlemmar.
Vid ett styrelsemöte skulle en del viktiga saker fastslås och det blev med ens uppenbart hur olika vi tänkte kring uppdraget. Jag menade att vi måste fråga medlemmarna vad de ville innan vi kunde fatta beslut. Jag mindes nämligen hur trist det var när jag själv varit vanlig medlem och aldrig fått vara med och påverka.
En styrelseledamot förklarade då för mig att han var med i styrelsen endast för att själv få fatta de beslut han önskade för egen del. En annan menade att medlemmarna hade valt honom in i styrelsen därför att de visste att han fattade bra beslut åt dem. Förvånade insåg jag att vår värld såg väldigt olika ut.
Jag vet inte, kanske hade de rätt. Kanske var det jag som missuppfattat mitt uppdrag? Kanske fungerar demokrati på det sättet. Jag vet inte.

Samtidigt kan jag inte låta bli att känna igen hur olika värld vi tycks leva i när man följer en politikerdebatt.

Några säger : Välj det som blir bäst för dig! Det som gynnar din plånbok.

Andra säger: Välj det som blir bäst för så många som möjligt i vårt samhälle. Även om det innebär att just du kanske får det lite,lite sämre.

Exakt vem som vet vad som blir bäst för den egna plånboken eller för de flesta kan jag förstås inte säga.
Det måste du själv ta ställning till.

Men jag tycker du ska fundera länge på vilket slags samhälle du vill leva i.
Ett JAG-samhälle eller ett VI-samhälle?

Och så tycker jag du ska tänka på att saker och ting väldigt lätt kan förändras. Det JAG som är framgångsrikt och tryggt i dag kan om några år drabbas av sjukdom eller förföljelse. Då behöver JAG också det andra samhället de andra... ett där VI är lika viktigt. Hur välutbildad, smart och självständig du än är kan du aldrig vara säker.

Människan är beroende av andra människor hela livet, hela tiden. Alla hänger i hop. Allihop i hela världen.

Eller som poeten John Donne visste redan 1623

No man is an island entire of itself; every man is a piece of the continent, a part of the main; if a clod be washed away by the sea, Europe is the less, as well as if a promontory were, as well as any manner of thy friends or of thine own were; any man's death diminishes me, because I am involved in mankind. And therefore never send to know for whom the bell tolls; it tolls for thee.

Fundera hur du tänker inför det. Och glöm inte att rösta på söndag...






  • Comments(0)//blogg.katarinawidholm.se/#post58

Vad jag lärde mig i veckan

AllmäntPosted by Katarina Widholm 2014-02-14 08:42:12

En vecka i sjuksängen är inte mycket, även om jag hostat så musklerna i kroppen känns utslitna. Orkeslös, utan förmåga att byta vare sig kanal eller medium har jag dock varit, vilket fått till följd att jag lyssnat på P1, i princip hela veckan. Därmed har jag missat allt vad OS heter och istället lärt mig ett och annat. Obegripligt nog genom ett program som heter Ring P1.

Friska dagar brukar jag undvika Ring P1. Mest för att programmet kräver aktiv lyssning för att inte bli outhärdligt, något jag sällan har tid till. Och kanske för att det tycks dra till sig en särskild kategori människor av rättshaverister och debattörer av det mest märkliga slag. Egentligen är det rätt fint att det finns det här programmet för man får en känsla av att det lilla Sverige på det viset kan komma till tals. Ett Sverige långt bortom Riksdag, Stockholm och de stora debattprogrammen.

Men det jag lärt mig den här veckan är att det finns andra lärdomar att dra ur programmet:

· Som att den som tycks äga minst och verkar vara mest utsatt , oftare är generösare mot den som är ännu mer utsatt än den som ändå har relativt mycket.

Att människor blir mer upprörda över att de med små omständigheter i sina liv får hjälp via skattsedeln än att allt fler människor befriats från skatt och därmed kan leva helt och hållet på räntor.

· Att all retorik som det svenska samhället stolt tog sånt avstånd från under 70-talet (minns ni teveserien Holocaust/Förintelsen?) nu passerar utan att det ens blinkas på svenska insändarsidor/radio.

· Och jag lär mig att trots det moderna informationssamhälle vi lever i, där sanningen bara är ett knapptryck bort i datorn, så väljer en stor del av oss att bygga vår förvissning på sånt man ”hört” och tror sig veta. Det vill säga vi har inte tagit ett enda steg längre än våra förfäders Krösa-Maja-sanning. Jag undrar mitt i hostan om vi kanske inte orkar höra sanningen. Eller?

· Sverige är mitt i en revolution av samma dignitet och smärtsamma förändring som den franska eller den industriella.
Världen förändras i en hastighet vi knappt kan ta till oss. Men som med alla såna revolutioner går den inte att hejda. Klockan går bara framåt och världen kommer aldrig mer att bli sån den var på 50-talet vare sig det gäller globalisering, migration, feminism eller landsbygdens villkor. För många gör det ont och en del känner vrede och frustration som de väljer att vända mot de som är svagare i stället för mot de som driver utvecklingen framåt. Kanske för att de innerst inne vet att de är förlorade….?

I dag läser jag Lena Sundströms viktiga krönika i DN (http://www.dn.se/nyheter/sverige/lena-sundstrom-framlingsfientlighet-ar-ett-val/)och inser ännu en sanning: Var och en väljer hur man vill förhålla sig till sin omgivning. Det är inget man döms till utifrån ett scenario i samhället där den som upplever sig frånåkt har tolkningsföreträde utan var och en väljer sina tankar.

Vill vi vara främlingsfientliga, homofoba, antifeministiska eller vetenskapsförnekare ja då är det helt och fullt våra egna val och inget vi i snyftande martyrskap tvingats välja.

Så här på kärlekens dag, Sankt Valentinsdagen är det dags att påminna om alla humanistiska, kärleksfulla, storslagna och modiga människor som alltid förmått se bortom sig själv och det ynkliga missunsamma.

Som vågat stå upp för de svagare, som delat med sig, som förmått vända sin kraft och vrede mot de skyldiga istället för mot offren.

De som i all tysthet valt kärlek, medmänsklighet och förnuft.

Det lärde jag mig den här veckan….



  • Comments(0)//blogg.katarinawidholm.se/#post57

Otäcka vindar blåser...

AllmäntPosted by Katarina Widholm 2013-11-22 07:30:47
I maj skrev jag texten här nedanför. Den känns otäckt aktuell även i dag.

När jag talar om min rädsla för detta möts jag ofta av argumentet:

"Jamen de är ju demokratiskt valda...!"
Som om det skulle vara en garanti.

Brukar påminna om att Hitler valdes på demokratisk väg. Att retrospektivt fanns det många tillfällen då vanliga människor hade kunnat förhindra katastrofen som kostade så många miljoner människors liv. Men folk höll sig tysta.

Lånar Martin Niemöllers ord:

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.







  • Comments(0)//blogg.katarinawidholm.se/#post56

Från övertygad rojalist till lika övertygad republikan

AllmäntPosted by Katarina Widholm 2013-06-05 08:00:00
När jag var barn älskade jag sagor med kungar, drottningar och prinsessor. Ritade vackra klänningar, böljande hår och kronor i skimrande guld.

Jag tror dock att jag redan från början förstod att monarki var ett slags avtal mellan de kungliga och "folket". Undersåtarna tillbad kungligheterna och betedde sig undersåtligt med givna regler och i gengäld betedde sig de kungliga kungligt enligt samma spelregler. En slags teater, övernskommelse med tydliga regler för alla att hålla sig till.

Gott så.

Så växte jag upp. Från att ha haft en urgammal kung som knappt syntes i media kom så Silvia Sommerlath in i vårt kungahus. Jag bedårades och älskade henne som alla andra. Men redan där började bekymren...

En vackrare, trevligare och mer populär drottning står inte att finna. Så var hon ju också utbildad värdinna och tolk. Fantastisk lämplig utbildning för den som ska representera Sverige. Men hon var inte kunglig...

Inte sedan Gustav IV Adolfs dagar hade en kung gift sig och ofrälse hade kungagemålen inte varit sedan Erik XIV:s dagar och han var ju tokig (om man nu bortser från Jean Baptiste Bernadotte och hans Desirée Clary men de var ju å andra sidan totalt ovetande om sin kungliga framtid när de gifte sig).

Vår kung bröt därmed den första överenskommelsen mellan folket och monarkin

*Kungliga och ofrälse är helt åtskilda och aldrig möts de två.

I alla fall inte så länge man ärver makten. Dvs det är faktiskt hela svenska folkets angelägenhet vem kungen tar med sig in i sängkammaren eftersom det kan påverka hela rikets framtid. En kunglig avkomma kan ju alltid göra anspråk på kronan.

Och i överenskommelsen sägs tydligt att en kung inte kan ta en vanlig dödlig undersåte till gemål. Då rubbar man hela monarkiidén.

Sen har det fortsatt:

Våra kungligheter har begåvats med utomordentligt vackra barn som nu alla tre är giftasvuxna. Vi förväntas jubla och hålla oss till monarkireglerna. Trots att de kungliga gång efter annan bryter spelreglerna men förväntar oss att vi ska hålla våra.De spelregler som faktiskt utgör hela grunden, både historiskt och konstitutionellt.

De gifter sig med ickekungliga, gör anspråk på att få vara "lediga" från sitt ämbete(vilket överhuvudtaget inte existerar i en monarki. Kungen är kung hela dygnet runt, alla dagar på året. Tills han dör eller abdikerar. Samma med övriga medlemmar), glömmer att deras främsta plikt är att representera och visa upp sig för undersåtarna, skiljer sig, förälskar sig, är otrogna som vi andra vanliga etc etc...

Nu invänder du att det väl ändå är orimligt att tro att någon ska kunna leva på det sättet och då säger jag : Jag håller med! Åh, vad jag håller med... Människor av kött och blod är inte gjorda att leva på det sättet. Man ska inte kräva att människor ska ge bort hela sitt liv för ett land. Och ändå dömer vi en bedårande liten ettårig flicka till att inte få bestämma om sitt eget liv...

Monarki bygger på en annan tid långt bortom demokrati och självbestämmande.

Alla tecken visar tydligt att det är dags att modernisera vårt statsskick.

Free Estelle!

  • Comments(0)//blogg.katarinawidholm.se/#post55

Yttrandefrihet...

AllmäntPosted by Katarina Widholm 2013-05-23 13:03:20
Om man frågar folk vad som kännetecknar en demokrati brukar ganska snart ordet yttrandefrihet dyka upp.FNs definition på detta ord är:"Frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser".

I alla rättsstater finns det dock begränsningar i yttrandefriheten. Man får till exempel inte avslöja militära hemligheter eller hota med våld, förtala eller uppvigla. I de flesta europeiska länder, inklusive Sverige, omfattar heller inte yttrandefriheten hets mot folkgrupp eller rätt att sprida rasistiska budskap.

Kort sagt - yttrandefriheten gäller bara för den som själv tror på demokrati och är beredd att ta demokratin i försvar.

Men vad händer om man inte anser att alla har samma rättigheter? Om man tar sig rätten att förtala, uppvigla och sprida rasistiska budskap? Har man yttrandefrihet då?

Nej, inte enligt den tvåtusenåriga definition vi har av demokrati. I själva begreppet yttrandefrihet ligger ett erkännande av demokratin som det enda acceptabla styrelsesättet av en nation. Enligt demokratins lagar har de inte rätt att kränka yttrandefriheten. Det innebär ju per automatik att man ifrågasätter hela vår demokrati.

Har just kommit hem efter en promenad i centrala Hudiksvall. Överallt sitter klisterlappar som kränker demokratin. Utmanar vårt samhälle.

Och det värsta är, vet ni vad det värsta är...?

Att ingen verkar bry sig


  • Comments(0)//blogg.katarinawidholm.se/#post54
Next »