Katarina bloggar

Katarina bloggar

Den här bloggen är en del av min hemsida

Gå dit >

Om uttryck och trygghet

AllmäntPosted by Katarina Widholm 2018-02-26 09:01:46
Lägger precis i från mig en roman av Kerstin Ekman. Den var bra. Inte hennes bästa men bra. Det känns trygg och lugnt att läsa den.
Sedan läser jag en artikel av en ung, mycket omskriven kulturpersonlighet. Den kanske är bra men jag minns nästan inget av innehållet eftersom bruket av de och dem i artikeln är så förvirrande och vacklande. Dessutom görs ingen skillnad på streck och sträck, eller orden bredden och brädden.

Upplever en konsert med en ung artist som spelar så avslappnat och innerligt att jag bara lutar mig bakåt och njuter. Stycket är av Brahms och oerhört nyanserat och personligt tolkat.
Sen är det melodifestival och jag måste ha en kudde framför ansiktet för att sångaren är så osäker på tonerna. Har ingen aning om hur låten lät eller vad den hette.


Nu tänker du kanske att det bara är jag som är snobbig. Som bara gillar gammal skit?Och inte ger det moderna ens en chans. Som har snobbiga åsikter om genrer? Jag förstår att du tänker så. Jag var faktiskt rätt övertygad själv om det tills jag började analysera mina upplevelser...
Varför reagerar jag som jag gör?

Jo det har med trygghet att göra. Kan jag lita på att den som vill mig något ( musiker, skribent, författare, dansare, sångare...) med sitt uttryck har grunderna klart för sig så kan jag slappna av och lyssna efter det unika, efter tolkningarna. Men om den som vill mig något är osäker på själva formen, oklar i förmågan och ytterst tveksam på sig själv tappar jag intresset och hör bara hur. Inte något av vad.
Det är ju djupt olyckligt och orättvist. Det förstår jag. Alla borde ha rätt att bli lyssnade på när de uttrycker sig. Men det hjälper inte... Kan man inte skriva korrekt drabbas läsbarheten, kan man inte sjunga utan att staka sig eller missa drabbas den musikaliska upplevelsen. Man når inte fram.

Naturligtvis beror allt på omständigheterna. En krampaktigt skriven kärlekssång som framförs till eget haltande gitarrkomp med falsk stämma av den allra mest älskade en kväll vid precis rätt tillfälle kommer sannolikt att räknas som en av de större kulturupplevelserna. Och ett illa stavat och mödosamt men rätt spretigt ritat födelsedagskort från ens lågstadiebarn blir ju naturligt nog otroligt älskat.

Alltså har det inte bara med sättet att göra. Med den man till exempel älskar har man ofantlig förståelse. Men ger man sig ut i det offentliga får man nog räkna med att den förståelsen försvunnit. Och att text, musik lever sitt eget liv.

Jag kan helt enkelt inte läsa en text där det avsändaren inte kan skilja på de och dem.
Jag förstår inte texten. Jag ser inte texten. Den gör mig förvirrad och otrygg.
Om jag vid varenda ton ska vara orolig för om de hamnar rätt kan jag inte njuta eller lyssna efter tolkningen. Sorry... men så fungerar det.

Man kan kompensera med extremt mycket känsla, med raseri, med passion. Men vill man verkligen att alla ska lyssna då måste man, tråkigt nog, lära sig själva hantverket.

(Om du inte vet riktigt när du ska använda de och dem - skriv då dom! Det är tusen gånger bättre än att skriva dem när det ska vara de.)




  • Comments(0)//blogg.katarinawidholm.se/#post60