Katarina bloggar

Katarina bloggar

Den här bloggen är en del av min hemsida

Gå dit >

Ett mästerverk

AllmäntPosted by Katarina Widholm 2013-04-05 06:44:31

Jag läser mycket. Det är självklart och i princip nödvändigt om man är en skrivande människa. Konsten är att låta sig uppslukas och bli betagen.

Dessvärre händer det inte längre lika ofta som förr. Jo, visst. Det finns många som skriver snärtigt och bra. Färre som skriver lysande. Men nästan ingen sådär så man bara lägger sig platt.

Men nu har jag läst Liknelseboken av PO Enquist.

Så dråplig, så rolig, så sorglig, så magisk och så glimrande vacker. Med ett språk som utmanar allt jag någonsin lärt mig om skrivande. En suggestiv blandning av dialekt, bibliskt språk, utropstecken och nyord som vilken högstadieunge som helst.

Och en kärlekshistoria som spänner över sextio sekel.

Åh vad jag tycker om detta underbara mästerverk.

Läs den!

Gör det!

<a href="http://www.norstedts.se/bocker/utgiven/2013/Var/enquist_per-olov-liknelseboken-inbunden/" title="Enquist, P - Liknelseboken - 13049519" target="_blank"><img src="http://bilder.panorstedt.se/bilder/Omslag/224/13049519_O_3.jpg" alt="Enquist, P - Liknelseboken - 13049519" /></a>

  • Comments(0)//blogg.katarinawidholm.se/#post53

Om Kalle Anka och historien

AllmäntPosted by Katarina Widholm 2012-12-16 10:48:41

Det är tredje advent.

Snöovädret har äntligen lugnat sig och julfriden borde långsamt infinna sig.

Det senaste dygnen har vi skakats av förfärliga rapporter från USA om en massaker på små barnkroppar som är så oerhört ohyggligt att ta till sig.

I Sverige har en hysteri över att Disney planerar att ta bort några sekunder ur 30-talsfilmen Tomtens julverkstad dragit land och rike runt. Brösttoner om att en snart 55 årig ”tradition” förändras har fått många att trycka på ”gillaknappen” på Facebook och andra att rasa i insändare. Det faktum att under de tjugotvå första åren i JulKalleAnkas historia var samma sekvenser borta tycks inte nämnvärt påverka traditionalisterna. Människor som sällan eller aldrig engagerar sig i saker och ting har både gillat och delat med häpnadsväckande emfas. Vanliga rejäla människor med vanliga värderingar…

Man får förstås tycka vad man vill om detta men det är obegripligt otäckt att man inte ser det mönster som denna Disneyhysteri är en del av.

Sent i går kväll ( det är ingen slump att dessa sidor dyker upp på fredag-lördagkvällar då folk kolla på facebook med mysgroggen i hand) började en sida cirkulera där man uppmanade folk att ”säga ifrån” innan det var ”för sent”. På sidan hade man gjort en lista över alla de oförätter som drabbat ”svenskarna” den senaste tiden med allt ifrån pepparkaksgubbar till ”förbud mot skolavslutning i kyrkan”. Man blandar alltså friskt riksdagsbeslut med lokala beslut på en skola med inbillade förbud mot att säga vissa ord.

Ny på listan var alltså Disneys beslut att klippa i den film de visar en timme varje år (för övrigt klipper Disney alltid i sina filmer för att får plats med det man tänkt sig. Man är ständigt i behov av ny tid att marknadsföra nyare filmer och tar därför alltid tillfället i akt att klippa och klistra. Som bekant är ju både FågelfotografKalle och CampingMusse rejält redigerade) vilket kanske ändå borde få de som just bara var arga över KalleAnkaförändringen att fundera varför vi rycks med och vilka syften det egentligen tjänar. När de till och med snällt erbjuder en lista på hela paketet….?

De sista veckorna har vi jagats som hungriga hundar efter kastade köttstycken åt än det ena, än det andra hållet och snällt skällt precis åt det håll köttkastaren önskat.

När jag växte upp matades vi med det ofattbara, obegripliga kring Förintelsen. Vi lyssnade på ögonvittnen, läste historia och såg filmer… Vi försökte förstå.

Men det vi aldrig kunde förstå var hur det kunde få börja. Hur man kunde få människor att tro på den där skrikande gubben med mustasch? Varför sa de inte bara ifrån när han kom med så mycket dumma påståenden? Varför trodde de på honom, röstade på honom? Innan det var för sent?

Och vi klappade våra olyckliga föräldrar och farföräldrar på armen och lovade att det där, det hände för lääänge sen och kommer aldrig nånsin att upprepas igen.

För vi är ju så ofantligt mycket klokare nu och har lärt av historien…

  • Comments(0)//blogg.katarinawidholm.se/#post52

Korpen och Anders

AllmäntPosted by Katarina Widholm 2012-10-11 08:21:10


Nu blev det inte hästar den här gången. Och inte heller tjejer. Utan fåglar...
Och en pojke som fågelskådar. Som lär sig livet genom att fågelskåda.

För er som nu snart kommer att sticka upp ett finger i luften och säga: Men vänta det där har jag hört förr...vet bara inte riktigt var...
Jag har alltså inte kopierat Bannerheds bok. Nix, absolut inte. Min bok var färdigskriven långt, långt innan Korparna kom ut förra året.

Men att man som fågelskådare fascineras av korpen, corvus corax, är inte ett dugg underligt. Det är en spännande, suggestiv fågel som jag skrivit om tidigare (och säkert Tomas Bannerhed också...).


Men nu är den här alltså Korpen och Anders.

Jag tycker väldigt mycket om den. Både texten och själva boken. Och bilderna som Jens Ahlbom gjort.

Läs den du också...

  • Comments(0)//blogg.katarinawidholm.se/#post51

Sverige

AllmäntPosted by Katarina Widholm 2012-09-07 06:48:56
När jag var liten var Sverige det bästa landet i världen. Vår lagstiftning var unik, vår sjukvård, vårt internationella engagemang, vårt skolsystem, vår demokrati... Ingenting kunde mäta sig med det svenska sättet att vara nation. Vår kultur var fantastisk, vårt tänkande vårt gemensamma samhälle var utan konkurrens från omvärlden den allra bästa att leva i. Vi var ett föregångsland i det mesta!
Naturligtvis var det inte så. Men nästan.
Lite kan förstås skyllas på ungdomligt oförstånd och minnets begränsningar men på det stora hela var jag och de flesta jag kände väldigt stolta över den svenska identiteten.
Och när jag som tonåring reste ut i världen fick jag faktiskt också möta människor som höll med mig. Sverige var fantastiskt.
Okej, det var rätt bra i Norge också och på Island och Kanada hörde man mycket om men inte som Sverige. Sverige var bäst.

Sen hände nånting...

Jag vet inte hur många av er som känner djup och äkta stolthet när ni tänker på Sverige i dag? Som nation alltså?

Själv känner jag numera mest förtvivlan. Stundtals, som häromdagen när svensk gränspolis frankt förklarade att man självklart skulle utvisa den traumatiserade femtonåringen, förakt och skam.

Eller när vår jämställdhetsminister förklarar att Sverige minsann inte tänker rätta sig efter EUs regler när det gäller kvotering.

Eller när jag ser hur den likvärdiga demokratiska svenska skolan slagits sönder till en smörja av ojämlikhet i den så kallade valfrihetens namn.

Eller hur vi utan att tänka längre än nästippen, skövlar och gör om vår svenska skog till plantager, med i princip samma konsekvenser som i Amazonas.

Främlingsfientlighet som brer ut sig

Bildningsföraktet och inbilskheten

Övertron på marknadskrafterna.

Hur den fantastiska sjukvården blivit en fråga om pengar, bostadsort och social tillhörighet.

Eller vår flathet i förhållande till omvärlden. Tyst diplomati...? Ja i alla fall tyst...

Fyll gärna på listan. Ni vet vad jag menar

Du är gammal och bitter säger nån. Grinig gammal tant bara som inte förstår.
Jo, jag är förvisso rätt gammal. Och tant också säkert.
Men jag vet att jag inte är ensam om att ha sett något storartat reseras till, ja vaddå?
Tala om för mig så jag förstår varför jag ska vara stolt över Sverige?



  • Comments(2)//blogg.katarinawidholm.se/#post50

Vår

AllmäntPosted by Katarina Widholm 2012-03-09 07:52:20
Efter ett skamligt långt uppehåll kommer nu ett pinsamt kort inlägg:

Jamen är det inte underbart! Snart, snart är vi där också...
(bilden togs på Trinity colleges gård för snart en månad sen till ackompanjemang av en rödhake)

  • Comments(1)//blogg.katarinawidholm.se/#post49

Den valfria privatiseringen?

AllmäntPosted by Katarina Widholm 2011-12-16 08:45:38
Jag har skrivit förut om det här men jag känner att jag måste fortsätta.

Den så kallade valfriheten...
Det fullständigt maniskt ideologiska i att allt som kan ska privatiseras.

Den som gör att vi nu oupphörligen och helt utan att tillfrågas ger bort mer och mer av vårt skattefinansierade samhälle i privata vinster.
Senast avregleringen i bussbranschen ; http://www.expressen.se/debatt/1.2650413/kajsa-ekis-ekman-rusningstid-for-busskapitalism

När blev det någonsin billigare/bättre för skattebetalare med avreglering? Berätta för mig för jag hittar inte ett enda exempel.

Och - om man nu så våldsamt förespråkar privat framför offentlig finansierat - varför tusan är det då inte privat på riktigt? Dvs privatfinansierat? Varför denna hybrid av halvprivat?Baserat på skatteintäkter...?
Vad hände med den fria företagsamheten?
När jag försöker förklara för vänner i Europa att vi har privata skolor, privata vårdhem och nu snart privata bussbolag som finansieras av skatter skakar de på huvudet. "Men då är det ju inte privat?" Jo, säger jag, det kallas så och vinsten ( läs våra skattepengar) går direkt in i det privata företagets fickor utan krav på återinvestering. Då gapar de ännu mer och frågar "Men varför?"
Och då måste jag tillstå att jag inte vet men att jag gissar det beror helt och hållet på fullständigt vansinnig övertro på marknadskrafterna. Där enögdheten hos de som förspråkar detta är lika vansinnig som de som en gång trodde att enpartisystem var lösningen på demokratifrågan.
Allt som är privat är tydligen bra. För att det är privat alltså. Bara därför...






  • Comments(3)//blogg.katarinawidholm.se/#post48

Glitter

AllmäntPosted by Katarina Widholm 2011-12-07 19:58:07
Nu måste jag erkänna något. Det känns sådär. I en inredningsintresserad värld där det mesta går i shabby chick eller nordiskt avskalat och där juldekorationerna utsträcker sig till nån kanelstång eller inknölad lummerkrans på dörren är det skitsvårt att outa detta. Men jag gör det nu. Nu gör jag det.
Jag - älskar - glitter!
Japp så var det sagt. Älskar glitter....
Jamen du hör ju själv. GLITTER!!! va...? hur fasen kan man älska glitter...??

Äckligt, spräckligt, glänsande, lysande, rysansväckande, vardagsrumsbefläckande, glittrigt glitter!?

Ja jo men så är det...

Särskilt i skenet av julgransbelysning eller adventsstjärna. Inte för starkt ljus alltså...

Jag blir lycklig av glitter. I granen. helst på andra ställen...
Jag inser att det är osmakligt, fel och fult men jag köper ändå ett nytt paket varje jul och jag känner en febrig lust när jag långsamt vecklar ut det glittriga.
Älskar att se det glittra.

Fingrar just nu på årets paket. Längtar tills jag får kröna granen med det nya. Ryser redan vid tanken.

Hej jag heter Katarina - jag älskar glitter - det står jag för!


  • Comments(0)//blogg.katarinawidholm.se/#post47

Kritiskt

AllmäntPosted by Katarina Widholm 2011-10-28 07:35:41
Varför är kritik så svårt?
Svårt att ta emot, svårt att ge, svårt att ta del av?

Att ge kritik är egentligen att bry sig om.
Att inte göra det är att strunta i...

Som recensent händer det att man får vara med om sånt som var väldigt bra men också om sånt som ibland inte är fullt så bra. Ibland är det riktigt uselt...
Hur gör man då? Skriver riktigt elakt, gottar sig i kalkondelarna...? Eller formulerar sig roligt och rappt eller struntar i det dåliga och lindar in allt i små varma puffar...
Ja man kan ju göra hur man vill...

Men ett vet jag och det är att det ändå är allra bäst att vara ärlig. Notera det man sett, påpeka det man upplevt och i de fall där det blivit riktigt ,riktigt tokigt, faktiskt tala om det.

Men i överförd betydelse är vi faktiskt recensenter allihop...
Utan att vi vet det recenserar vi alltid i huvudet i vår vardag. Vår omgivning -arbetskamrater, politiker, kändisar och grannar. Skillnaden är att vi inte alltid skriver ner det eller uttalar det.

Alla kan göra fel, tappa styrningen och känslan.
Onda människor gör fel liksom de goda.
Bara för att en person gjort mycket gott förut betyder det inte att han alltid gör rätt framöver Och den som gjort mycket fel kan förvisso göra saker som är långt mer riktiga än den tidigare felfrie.


Det ingår i ett civiliserat samhälle att vara vaksamma på varandra och reagera på det som blir fel. Men också att kunna ta till sig kritiken. Att lyssna, värdera och försöka förstå. Utan att alltid rusa till försvar...

Kärlek och omtanke ska förstås också finnas med. Man har rätt att bli älskad trots att man gjort fel. Men man ska inte förväxla kärlek med att aldrig kritisera.

Att vara ödmjuk inför kritik är långt mer humanistiskt än att aldrig kritisera.

Att alltid le och stryka medhårs är riktigt elakt.

Ja visst kritik är svårt och kanske konfliktfyllt och smärtsamt.
Men i sin djupaste mening faktiskt oändligt vacker...

  • Comments(1)//blogg.katarinawidholm.se/#post46
« PreviousNext »